"Epiphany", av Israel Merino, en hård titt på landsbygden
Lou Reed och John Cale sjöng på "Smalltown", öppningsspåret på deras hyllningsalbum Andy Warhol, som när du växer upp i en liten stad hatar att vara konstig och vet att du en dag måste ta dig därifrån. I motsats till någon form av bukolisk sublimering finns samma idéer som sångtexten förmedlar i "Epiphany", den andra och starkt rekommenderade romanen av den mycket unga Israel Merino. Beläget i en "by som inte var tillräckligt liten för att ha lantlig charm", "men inte heller var tillräckligt stor för att kalla sig en stad", förmedlar verket med verismo vardagen utanför de stora städerna. Utöver den korrekta beskrivningen av en rad utrymmen och seder - råa och hänsynslösa, utom när barndomen framkallas, det enda ögonblick då berättaren antyder en viss nostalgi - återskapas den förtryckande och fientliga miljön i småstäder , dominerad av maktrelationer som styrs av giftig maskulinitet, klassism och en känsla av identitet. Genom en struktur av "korsade liv" som kan fungera som en uppsättning autonoma berättelser men som är relaterade till varandra tack vare deras kopplingar till tomtens utgångspunkt — kollisionen mellan två pojkar på en förortsväg - utvecklas äventyren hos en serie karaktärer. Summan av dem alla bildar ett polyedriskt porträtt som avslöjar chiaroscuroen i ett samhälle som präglas av förkastandet av förändring och det annorlunda. Inte bara utomstående exkluderas, som aldrig får möjlighet att verkligen integrera, utan även alla som avviker från den etablerade normen. Det sociala ekosystemet som romanen speglar, där det finns utrymme för samtida problem som också drabbar landsbygden - såsom utvandring, narkotikahandel eller fastighetskrisen - visar livets determinism i byn, där inte bara smeknamn ärvs utan också stigma, förbittring och skuld, vilket binder dess invånare till en kedja ”som tvingar dig att återvända dit för att hata och döma och känna på förfädernas tyngd”. "Epiphany" ligger halvvägs mellan enormism, en viss typ av kriminalroman och den nya spanska berättelsen som, utan en antydan till idealism, riktar blicken mot landsbygden. Helt enkelt tyngd av något retoriskt överskott, som det som leder till att jämföra karaktärernas tandkött med "cheeseburgare splittrade med en rödhårig kniv" och genom den kanske onödiga slutliga dialogen, som understryker det uppenbara, bibehåller verket hela tiden intresset och spänningen tack vare klarheten i sitt utseende, smidigheten i sin berättande rytm och solvensen med vilken dess struktur är monterad.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
9 march 2026, 12:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Epifanía', de Israel Merino, una mirada feroz al mundo rural
Beskrivning
Cantaban Lou Reed y John Cale en 'Smalltown', el tema que abría su álbum de homenaje a Andy Warhol, que cuando uno crece en un pueblo pequeño odia ser raro y sabe que, algún día, tendrá que salir de allí. Contrarias a cualquier tipo de sublimación bucólica, las mismas ideas que transmite la letra de la canción están presentes en 'Epifanía', la segunda y muy recomendable novela del jovencísimo Israel Merino. Ambientada en un «pueblo que no era lo suficientemente pequeño como para tener encanto rural», «pero que tampoco era tan grande como para llamarse a sí mismo ciudad», la obra transmite con verismo la cotidianeidad de la vida fuera de las grandes urbes. Más allá de la certera descripción de una serie de espacios y costumbres—cruda y despiadada, salvo cuando se evoca la niñez, único momento en el que el narrador deja entrever cierta nostalgia—, se recrea el ambiente opresivo y hostil de las localidades pequeñas , dominado por unas relaciones de poder regidas por la masculinidad tóxica, el clasismo y el sentido identitario. A través de una estructura de 'vidas cruzadas' que podría funcionar como conjunto de relatos autónomos pero que van relacionándose entre sí gracias a sus nexos con el punto de partida argumental — el atropello de dos chicos en una carretera de las afueras—, se van desarrollando las peripecias de una serie de personajes. La suma de todas ellas va conformando un retrato poliédrico que expone los claroscuros de una sociedad marcada por el rechazo al cambio y al diferente. No solo se excluye al forastero, al que nunca se le da la opción de integrarse de verdad, sino también a todo aquel que se sale de la norma establecida. El ecosistema social que refleja la novela, en el que hay lugar para problemáticas contemporáneas que también afectan a las zonas rurales— como la emigración, el narcotráfico o la crisis inmobiliaria—, muestra el determinismo de la vida en el pueblo, en el que no solo se heredan los motes sino también los estigmas, los rencores y las culpas, atando así a sus habitantes a una cadena «que te obliga a volver ahí dentro a odiar y a juzgar y a sentir e l peso de unos ancestros». 'Epifanía' se sitúa a medio camino entre el tremendismo, cierto tipo de novela negra y esa nueva narrativa española que, sin atisbo de idealismo, posa sus ojos en el mundo rural. Lastrada simplemente por algún exceso retórico, como el que lleva a comparar las encías de los personajes con «cheeseburguers partidas con un cuchillo al rojo vivo» y por el quizá innecesario diálogo final , que subraya lo obvio, la obra mantiene en todo momento el interés y la tensión gracias a la lucidez de su mirada, a la agilidad de su ritmo narrativo y a la solvencia con la que está ensamblada su estructura.