Hollinghurst-scenariot
Det är redan känt, det har redan sagts, det upprepas nu: på senare tid har teorierna och praktiken i den "brittiska" klassromanen erkänt två grundläggande författare. Edward St. Aubyn - med sin romancykel om den ganska självbiografiska Patrick Melrose - har tagit hand om den mest intima och motbjudande delen av saken. Medan Alan Hollinghurst (Gloucestershire, 1954) har valt att erbjuda fler panoramabilder och historiska fresker där det homosexuella problemet och dess inflytande på samhället alltid projiceras med en elegans som inte berövas röntgenens blick och som på mer än en sida, när det gäller att fånga en viss detalj, framkallar dessa ögon utan ögonlock av Marcel Proust eller dessa ögon av Henry James. Och, ja, Hollinghurst började med att presentera sig själv som en berättare som var mer intresserad av den homosexuella faktorn (och det finns det bländande "The Pool Library", "The Guardian Star" och "The Spell"); men med passagen av hans böcker (2004 Booker-prisvinnaren "The Beauty Line", för mig den bästa porten till hans "Son of the Unknown", och "The Sparsholt Case") har visat en växande och mycket speciell oro för imperiets fall genom att perfekt kommunicera den privata hysterin med allmänhetens historia i ett sagaformat som täcker flera decennier och förfall. Således utforskade Hollinghurst i sina tre senaste romaner världskrig, politiska skandaler på sextiotalet, aids, Thatcher-eran , lagarna om förföljelse av homosexuella och nu, på "våra kvällar", utforskandet av uppkomsten och apokalypsen av Brexit & co. Och återigen slår Hollinghurst på en aristokratisk klans raffinerade men samtidigt giftiga livsmotorer, till vilka någon "utifrån" kommer för att bättre än någon annan förstå omöjligheten att förstå de privilegierade. Här är den utvalde-klassificerade den berömda skådespelaren David Win - en gång son till en engelsk kvinna och en frånvarande far född i Burma, en begåvad ung man och en stipendiat i Bampton, en prestigefylld skola för hans förfäders familj - som fick reda på att hans en gång nästan Dickensianska välgörare Mark Hadlow hade dött. En kultiverad och respekterad man, men - under de sista åren av sitt mycket långa liv - mest känd för att ha fött den dystra Giles Hadlow: en gång Wins stalkerkompis och med tiden Tory-hjälte (oundvikligen läst som en nästan monstruös korsning mellan Boris Johnson och Nigel Farage med mer än en antydan till Donald Trump) och en av dem som är ansvariga för att amputera Disunited Kingdom från Europeiska unionens kropp samtidigt som sporadisk men konstant nemesis i Wins karriär. En transit som - med en takt och kadens som påminner något om dansen av Anthony Powell och tre av Hollinghursts favoritförfattare: Ronald Firbank, L. P. Hartley och E. M. Forster - går från hans histrioniska popularitet i skolan, passerar genom Oxford och fortsätter med att ge London sjuttiotalets "avantgardistiska" teatrar och glädjen i det homosexuella livet utan skuld (även om färgen på hans hud avsevärt begränsar tillgången på roller med substans eller tillgång till klassiska karaktärer). Och framför allt, tack vare Giles föräldrar och Daves kärleksfulla och något gåtfulla relation med Avril, tillägnar hans mor (och Hollinghurst "Våra kvällar" till sin egen mor). Romanens titel uppfyller två tydliga och kompletterande men samtidigt motsatta funktioner: å ena sidan finns den lysande charmen hos hemmakvällar och å andra sidan skymningen av en värld som har slutat avancera och som knappt verkar röra sig av tröghet. Hollinghurst är långsam, men på ett annat - på bästa sätt. Det brukar ta ungefär sex eller sju år mellan romanerna och detta uppmärksammas och hyllas och uppskattas. Således perfekt arkitektur av scener och episoder, oklanderligt dramatiskt tempo, behärskning för att utforska temat minne och arv: av vad som är glömt och vad som inte kan glömmas eller avvisas. Läsaren tillbringar i "Våra kvällar" - med sina accelerationer och retardationer och spatio-temporala ellipser och den prosan av utsökt precision som redan markerar huset; som sträcker sig över sextio år, från utsidan av en Carnaby St. när London var världens huvudstad till interiören hos dem som begränsas av covid - den bästa möjliga tiden. Således, tills man når ett av de slut som lyckas - utan artificiellitet men med finess och subtilitet, nästan metafiktionellt - att ompröva och uppskatta ännu mer allt som levde i sina sidor. Kort sagt: en Hollinghurst-roman som är en annan Hollinghurst-roman och en av Hollinghursts bästa romaner. Det finns inte många som är lika med eller större än dessa.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
9 march 2026, 12:22
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El escenario Hollinghurst
Beskrivning
Ya se sabe, ya se dijo, ahora se repite: en los últimos tiempos la teorías y práctica de la novela 'british' de clase ha reconocido a dos autores fundamentales. Edward St. Aubyn -con su ciclo de novelas sobre el bastante autobiográfico Patrick Melrose- se ha encargado de la parte más íntima y revulsiva del asunto. Mientras que Alan Hollinghurst (Gloucestershire, 1954) ha optado por ofrecer frescos más panorámicos e históricos en los que, siempre, se proyecta la problemática gay y su influjo en la sociedad con una elegancia que no se priva de la mirada de rayos x y que, en más de una página, cuando se trata de capturar un particular detalle, evoca a esos ojos sin párpados de Marcel Proust o esos ojos de mirada entrecerrada de Henry James. Y, sí, Hollinghurst comenzó presentándose como un narrador más interesado en el factor homosexual (y ahí están las deslumbrantes 'La biblioteca de la piscina', 'La estrella de la guarda' y 'El hechizo'); pero con el paso de sus libros (la premiada con el Booker Prize 2004 'La línea de belleza', la para mí mejor puerta de entrada a lo suyo que es 'El hijo del desconocido', y 'El caso Sparsholt') ha demostrado una creciente y muy particular preocupación por la caída del Imperio haciendo comulgar a la perfección lo histérico de lo privado con la historia de lo público en formato saga abarcadora de varias décadas y decadencias. Así, en sus últimas tres novelas, Hollinghurst exploró guerras mundiales, escándalos políticos en los sesenta, el sida, la era Thatcher , las leyes de persecución a los homosexuales y ahora, en 'Nuestras veladas', la exploración de la génesis y apocalipsis del Brexit & co. Y, de nuevo, Hollinghurst vuelve a encender los refinados pero a la vez tóxicos motores de la vida de un clan aristocrático al que llega alguien «de afuera» para entender mejor que nadie la imposibilidad de comprender a los privilegiados. Aquí, el elegido-desclasado es el reconocido actor David Win -alguna vez hijo de inglesa y padre ausente nacido en Burma, joven talentoso y becado en Bampton, colegio de prestigio por familia de abolengo- enterándose de la muerte de su alguna vez casi dickensiano benefactor Mark Hadlow. Hombre culto y respetado, pero -en los últimos años de su muy larga vida- más conocido por haber dado a luz al sombrío Giles Hadlow: alguna vez acosador compañero de Win y, con el tiempo, prócer Tory (inevitable leerlo como a una casi monstruosa cruza entre Boris Johnson y Nigel Farage con más de una pizca de Donald Trump) y uno de los responsables de amputar al Reino Desunido del cuerpo de la Unión Europea a la vez que némesis esporádica pero constante en la carrera de Win. Un tránsito que -con paso y cadencia que recuerda un tanto a la danza de Anthony Powell y a tres de los autores favoritos de Hollinghurst: Ronald Firbank, L. P. Hartley y E. M. Forster- va de su popularidad histriónica en el colegio, pasa por Oxford y va a dar al Londres de los teatros 'avant-garde' de los setenta y la alegría de la vida gay sin culpa (aunque el color de su piel limite bastante la disponibilidad de roles con sustancia o el acceso a personajes clásicos). Y, por encima de todo, el agradecimiento a los padres de Giles y la amorosa y un tanto enigmática relación de Dave con Avril, su madre (y Hollinghurst dedica 'Nuestras veladas' a su propia madre). El título de la novela cumple dos funciones claras y complementarias pero a su vez opuestas: por un lado está el luminoso encanto de veladas domésticas y por el otro el crepuscular avance de un mundo que ha dejado de avanzar y que parece apenas moverse por la inercia. Hollinghurst es lento, pero de otra -de la mejor- manera. Suele tomarse unos seis o siete años entre novela y novela y esto se nota y se celebra y se agradece. Así, arquitectura perfecta de escenas y episodios, impecable tempo dramático, maestría para explorar el tema de la memoria y el legado: de lo que se olvida y de aquello que no se puede olvidar o rechazar. El lector pasa en 'Nuestras veladas' -con sus aceleraciones y desaceleraciones y elipsis espacio-temporales y esa prosa de una exquisita precisión ya marcas de la casa; abarcando sesenta años, yendo desde los exteriores de una Carnaby St. cuando Londres era la capital del mundo a los interiores de los confinados por el covid- el mejor tiempo posible. Así, hasta alcanzar uno de esos finales que se las arreglan -sin artificialidad sino con finura y sutileza, casi metaficcionalmente- a reconsiderar y apreciar aún más todo lo vivido en sus páginas. En resumen: una novela de Hollinghurst que es otra novela de Hollinghurst y una de las mejores novelas de Hollinghurst. No hay muchas iguales o superiores a estas.