Förorten av spel och bränder av Irene Infantes
De av oss som var barn från stadsdelen San Bernardo i Sevilla, som lekte vid dörren till artillerifabriken med utsikt över Cofia Street som ett improviserat mål eller klättrade i träden som omgav resterna av Almunia of La Buhaira eller den ofullbordade basilikan Aníbal González, förstår mycket väl versen 'orange och ammunition i utlandet' ( 1989). Apelsinskal, tändare, lågor och springande till skriken från mammor som ropar från grannarnas hus på Santo Rey- eller Campamentos gator. Namn som påminner oss om att Fernando III:s trupper slog sig ned här under erövringen av staden.
Sevillakonstnärens projekt utspelar sig, och mer än så, är det ibland sammanflätat och ibland kamouflerat, i Patio de Crisoles och Minor Foundry Warehouse, och etablerar en dialog med det förflutna på en plats som hyste, successivt och sammanhängande, en bördig fruktträdgård av prinsar och kungar, en muslimsk och senare kristen förort, ett läger, en durb, slakteri, en tjurfäktarskola, en gjuteriverkstad. och upplyst och pragmatisk artillerifabrik. Skaparen förenar två olika delar, både morfologiskt runda och sfäriska, orangen och kulan. Runt dem föreslår den en sentimental resa baserad på ett flexibelt installationskoncept som anpassar sig till vecken av den industriella arkitekturen som huserar den.
Utan tecken eller etiketter som betingar betraktaren, utan med forskning och historiskt narrativ som väcker eftertanke. Riktiga järnkulor i oxidationsprocessen och torkade apelsiner, ibland beslöjade av mögel, gasformiga textilier toppade med frukt och grönsaker, varp gjorda med apelsinskal och rester av duk, placerade på marken, kikade ut från en pelare eller förankrade i de slitna väggarna målade tusen gånger och svärtade av röken av en pistol, sminkande rök. symboliska blinkningar. Bland alla verk framträder tre monumentala installationer, gjorda uttryckligen för att inta relevanta platser.
Innan entrén, i en sektion med öppen tillgång till uteplatsen, drar skaparen fördel av oculus av ett valv för att arrangera ett cylindriskt och textilt takfönster ('Garganta'), utlämnad till luftströmmars nåd, som samlar solen och matar skuggan av korridoren med kromatiska reflektioner. Bortom, bortom Patio de Crisoles, är tillträdesdörren till utställningsutrymmet täckt av ett ångformigt, snöigt tyg, spritt med rörformade former som påminner om både de många kanoner och kulveriner som tillverkades här och de bevattningskanaler eller fontänmynningar som Al Awam beskrev i det tredje kapitlet i sin 'Book of Agriculture'. Irene Infantes hanterar noggrant ömtåliga material, vardagliga eller tillverkade av henne själv, som hon omvandlar till konnotativt stöd för sensoriska installationer som tillåter dialoger mellan det fysiska/rumsliga och det metafysiska/temporala; också mellan det konstgjorda och det naturliga.
Och mellan dessa konceptuella områden separerar ett genomskinligt membran, redan i rummet, två tomma valv, medan från den andras slutsten hälls gåvor från himlen ut som klasar av jungfruliga frukter.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
4 maj 2026, 13:17
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El arrabal de juegos y fuegos de Irene Infantes
Beskrivning
Los que fuimos niños del barrio de San Bernardo, en Sevilla, jugando en la puerta de la Fábrica de Artillería asomada a la calle Cofia como improvisada portería o subiéndonos en los árboles que rodeaban los restos de la almunia de La Buhaira o de la inconclusa basílica de Aníbal González, entendemos muy bien el verso 'naranja y munición / pavor en la arrabala' de Irene Infantes (Sevilla, 1989). Cáscaras de naranjas, mecheros, llamaradas y a correr al grito de madres voceando desde las casas de vecinos de las calles Santo Rey o Campamento. Nombres que recuerdan que aquí se instalaron las tropas de Fernando III durante la conquista de la ciudad. El proyecto de la artista hispalense se despliega, y más que ello, se imbrica unas veces y se camufla otras, en el Patio de Crisoles y la Nave de Fundición Menor, estableciendo un diálogo con el pasado de un solar que albergó, de manera sucesiva y contigua, feraz huerta de príncipes y reyes, arrabal extramuros musulmán y luego cristiano, campamento militar, muladar, matadero, escuela de toreros, taller de fundidores y fábrica artillera ilustrada y pragmática. Une la creadora dos elementos dispares, morfológicamente rotundos y esféricos ambos, la naranja y la bala. En torno a ellos propone un recorrido sentimental en base a un concepto instalativo flexible que se adapta a los pliegues de la arquitectura industrial que lo acoge. Sin cartelas ni etiquetas que condicionen al espectador, pero con investigación y narrativa histórica que le inciten a la reflexión. Bolas de hierro reales en proceso de oxidación y naranjas secas, a veces veladas por el moho, gaseosos textiles rematados de frutos y verduras, urdimbres confeccionadas con piel de naranja y retazos de lienzo, colocadas sobre el suelo, asomando desde la moldura de un pilar o ancladas a los desgastados paramentos mil veces pintados y ennegrecidos por el humo de la pólvora, conforman un jeroglífico atrayente y pleno de guiños simbólicos. Entre todas las piezas, destacan tres monumentales instalaciones realizadas exprofeso para ocupar lugares relevantes. Antes de la entrada, en un tramo abierto de acceso al patio, la creadora aprovecha el óculo de una bóveda para disponer un tragaluz cilíndrico y textil ('Garganta'), al albur de las corrientes de aire, que recoge el sol y alimenta la sombra del zaguán con reflejos cromáticos. Más allá, traspasado el Patio de Crisoles, la portada de acceso al espacio de exhibición se recubre de un tejido vaporoso, níveo, erizado de formas tubulares que recuerdan tanto los muchos cañones y culebrinas que aquí se fabricaron cuanto las canalizaciones de riego o bocas de fuentes que describía Al Awam en el capítulo tercero de su 'Libro de agricultura'. Irene Infantes maneja de modo certero materiales frágiles, cotidianos o fabricados por ella misma, que transforma en soporte connotativo de sensoriales instalaciones que permiten diálogos entre lo físico/espacial y lo metafísico/temporal; también entre lo artificial y lo natural. Y entre estos ámbitos conceptuales, una membrana translúcida separa, ya en sala, dos bóvedas vaídas, mientras de la clave del luquete de la segunda, se derraman dones del cielo como racimos de virginales frutos.
