Siri Hustvedt, Bartleby och ärtprinsessan
Två år efter Paul Austers död ger Siri Hustvedt ut sin efterlängtade bok om förlusten av mannen som hon levde med i mer än fyra decennier. Efter den bästa traditionen av sorgelitteratur kombinerar den biografiskt porträtt, elegi och reflektion. Författaren påpekar ironin: hon har blivit en av de sörjande karaktärerna som florerar i hennes mans verk.
I januari 2023 fick Auster diagnosen lungcancer. Han dog den 30 april 2024, omgiven av sin familj i sitt hem i Brooklyn. "Vi dör alla, men bara några av oss vet att våra liv snart kan ta slut", skriver Hustvedt. Denna medvetenhet om ändlighet leder till några av de mest gripande ögonblicken i boken, till exempel de texter som författaren riktar till sitt barnbarn Miles (Sophie Austers son).
För att spegla sin sorg blandar Hustvedt erfarenhet och reflektion, och tillför vetenskaplig nyfikenhet till sin välkända berättarförmåga. Resultatet är en text lika varm och poetisk som den är analytisk och precis även i de mest personliga aspekterna: den slutgiltiga sjukdomen, övergången från "vi" till "jag" eller de dödas envishet i livet för dem som står dem nära. 'Ghost Stories' är också kärlekshistorien om ett par som i decennier förkroppsligade det litterära parets ideal. Briljanta, framgångsrika och extremt attraktiva, de verkade också personifiera mötet mellan två själsfränder.
Att en av Hustvedts mest intima bekännelser är den erotisk-intellektuella kopplingen som upprätthålls till slutet med Auster ursäktar något överdriften hos den poetvän som på sitt bröllop skålade för "brudparet, så stiliga att jag skulle vilja hugga deras ansikten med en rakkniv". Allt var inte harmoni mellan den envisa mannen (Bartleby) och den mottagliga kvinnan (ärtprinsessan), men Hustvedt visar hur de kunde skratta åt sina olikheter och utöka den komiska looken till sin omgivning. Samma önskan om lätthet som präglade deras relation överförs till boken och sätter tonen även i de svåraste stunderna.
Särskilt smärtsam är berättelsen om vad Auster kallade "de hemska sakerna": hans son Daniels död av en överdos efter att ha blivit anklagad för ofrivilligt dråp på sin baby. Det känsliga och lysande sättet som Hustvedt tar upp taggiga frågor som denna lyfter texten till sin bästa nivå. Men när smärta blandas med ilska tappar boken en del av sin charm.
Det uppstår när man hanterar de mediatrakasserier som familjen ibland utsatts för eller när man berättar om den sekundära roll som vissa kulturmiljöer tilldelade henne i förhållande till hennes man. Hustvedt ägnar också för många sidor åt en hyllning mot aktuell amerikansk politik som något fördärvar bokslutet. Sammantaget sticker volymen ut för sin inverkan på en stor författares karriär.
Det bör läsas som ett "i skönhet" farväl till en författare som ville att hans sista ord skulle vara ett skämt. Och återlämna ett spöke.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
28 april 2026, 14:47
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Siri Hustvedt, Bartleby y la princesa del guisante
Beskrivning
Dos años después de la muerte de Paul Auster , Siri Hustvedt publica su esperado libro sobre la pérdida del hombre con el que convivió más de cuatro décadas. Siguiendo la mejor tradición de la literatura del duelo , combina en él retrato biográfico, elegía y reflexión. La autora señala la ironía: se ha convertido en uno de los personajes en duelo que abundan en la obra de su marido. En enero de 2023, Auster fue diagnosticado de cáncer de pulmón. Murió el 30 de abril de 2024, rodeado de su familia en su casa de Brooklyn. «Todos morimos, pero solo algunos sabemos que nuestra vida podría acabar pronto», escribe Hustvedt. Esa conciencia de finitud propicia algunos de los momentos más conmovedores del libro, como los textos que el autor dirige a su nieto Miles (el hijo de Sophie Auster ). Para reflejar su duelo, Hustvedt mezcla experiencia y reflexión, añadiendo curiosidad científica a sus conocidas dotes narrativas. El resultado es un texto tan cálido y poético como analítico y preciso incluso en los aspectos más personales: la enfermedad final, el tránsito del «nosotros» al «yo» o la persistencia de los muertos en la vida de sus allegados. 'Historias de fantasmas' es también la historia de amor de un matrimonio que encarnó durante décadas el ideal de la pareja literaria . Brillantes, exitosos y sumamente atractivos, parecían personificar además el encuentro de dos almas gemelas. Que una de las confesiones más íntimas de Hustvedt sea la conexión erótico-intelectual mantenida hasta el final con Auster disculpa un tanto la hipérbole de aquel amigo poeta que, en su boda, brindó «por los novios, tan guapos que me gustaría rajarles la cara con una navaja». No todo fue armonía entre el hombre testarudo (Bartleby) y la mujer susceptible (la princesa del guisante), pero Hustvedt muestra cómo supieron reírse de sus diferencias y extender esa mirada cómica a su entorno. La misma voluntad de ligereza que marcó su relación se traslada al libro y marca el tono hasta en los momentos más difíciles. Resulta especialmente doloroso el relato de lo que Auster llamaba «las cosas horribles« : la muerte de su hijo Daniel por sobredosis tras ser acusado del homicidio involuntario de su bebé. La manera delicada y luminosa en que Hustvedt aborda cuestiones tan espinosas como esa eleva el texto a su mejor nivel. Sin embargo, cuando el dolor se mezcla con la ira, el libro llega a perder parte de su encanto. Ocurre al tratar el acoso mediático que en ocasiones sufrió la familia o al relatar el papel secundario que ciertos ambientes culturales le asignaron respecto a su marido. Hustvedt también dedica demasiadas páginas a una diatriba contra la actualidad política estadounidense que desluce algo el cierre del libro. Con todo, el volumen destaca por su calado en la trayectoria de una gran autora. Debe leerse como la despedida 'in bellezza' a un escritor que deseaba que sus últimas palabras fueran un chiste. Y regresar convertido en un fantasma.
