Vad spelar Bertrand Lavier och Mathieu Mercier?
Skuggan av det 'färdiga' är långsträckt. Dessutom har Duchamps 'precisionsoptik' lett till att vi inte sett något annat än konst överallt. Materialet går från sopcontainern till museet i en handvändning.
I verkligheten är allt som behövs att ha piedestalen eller stommen förberedd, för i den sakramentala avgränsningen kommer förvandlingen av det banala att ske. Bertrand Lavier och Mathieu Mercier verkar fortfarande tycka att det hela är roligt och finner möjligheten att spela vad som helst; Det spelar ingen roll om det är pingis, domino eller konsten att birlibirloque. Jag kan inte överdriva heller eftersom magi lyser med sin frånvaro.
Alltför många decennier har gått sedan den där "surrealistiska positionen av objektet". Effekterna av Dalinian paranoia-kritik har kommit att påverka samhället på ett avvikande sätt och dadaistisk provokation har slutat med att bli något så läskigt som konfettin på en barnkalas. Det är inte konstigt att artister som verkade expandera punknihilismen slutar, som hände med Damien Hirst, att sätta upp en bollgrop.
Jag har en bitter känsla av att vi har slutfört cirkeln av obetydlighet och har fastnat, som Foster Wallac e skrev i "Något som ska vara roligt som jag aldrig kommer att göra igen". Utläggningen eller "öppna systemet av korrespondenser" mellan Lavier och Mercier i Albarrán Bourdais förkroppsligar detta system av objekt med tonen av ett slitet skämt. Säkert har dessa välkända franska artister verkligen njutit av dessa former av lek och association.
I pressmeddelandet definierar de dem som "rebounden, frågan, sammanlänkningen." Sanningen att säga, i mitt fall lyckades jag knappt "rebound" med de uppenbara sakerna de har begått. Hur mycket jag än försöker återställa det där paraplyet som slumpmässigt hittats med en symaskin på ett dissektionsbord, kan jag bara frysa estetiskt framför Dalinian-läppsoffan som Lavier har placerat ovanpå ett kylskåp. Inte heller Mies säng i marmorversionen som erbjuds av Mercier uppmuntrar dig att drömma.
Saker som är både för hårda och "mjuka". Duchamp, ironisk och till och med flegmatisk, verkade bekymrad över det märkliga arv han lämnade efter sig. Vid ett tillfälle varnade han för att han kastat ut 'färdiga' som frågan om det gick att göra saker som inte var konstverk.
Svaret han fick var den mest löjliga piedestaliseringen. Lavier strävar med sina truismer att göra "demonstrationer" som ifrågasätter status quo, medan Mercier – som fick Marcel Duchamp-priset 2003 – försöker reflektera över begreppet modernism. Jag beklagar att jag lägger till sådana imponerande syften som inte gör något annat än att förkroppsliga tröghetsepigonismen hos den viraliserade sjukdom som vi känner som "duchampitis".
Estetiseringen av Laviers 'Nouveau realisme' och Merciers citat av modern design, båda med humoristiska avsikter, låter redan för mig mer förlegade än Arévalos skämt. Det här konstnärsparet med mycket "museum" och tvåårigt erkännande kan inte berätta för oss att de "ifrågasätter" värdehierarkierna och föremålens betydelse. Ett minimalt motstånd mot idiotisk konst gör att jag inte vill kommunicera med kvarnstenar eller med andra ord spela in en regressiv tonart när det är dåligt.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
30 april 2026, 13:28
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
¿A qué juegan Bertrand Lavier y Mathieu Mercier?
Beskrivning
La sombra del 'ready-made' es alargada. Además, la 'óptica de precisión' duchampiana ha llevado a que no veamos otra cosa que arte por todas partes. El material pasa del contenedor de basura al museo en un abrir y cerrar de ojos. En realidad, lo único que hace falta es tener preparado el pedestal o el marco, porque en esa delimitación sacramental se producirá la transfiguración de lo banal. Bertrand Lavier y Mathieu Mercier parece que todavía encuentran divertido el asunto y hallan la ocasión para jugar a lo que sea; poco importa si es el ping-pong, el dominó o el arte de birlibirloque. Tampoco puedo exagerar porque la magia brilla por su ausencia. Han pasado demasiadas décadas desde aquella 'posición surrealista del objeto'. Los efectos de la paranoia-crítica daliniana han llegado a afectar de forma aberrante a la sociedad y la provocación dadaísta ha terminado por convertirse en algo tan espeluznante como los confetis de una fiesta infantil. No es extraño que los artistas que parecían expandir el nihilismo punk acaben, como ha sucedido con Damien Hirst, montando una piscina de bolas. Tengo la amarga sensación de que hemos completado el ciclo de la insignificancia y estamos atascados, como escribiera Foster Wallac e en 'Algo supuestamente divertido que nunca volveré a hacer'. La exposición o «sistema abierto de correspondencias» entre Lavier y Mercier en Albarrán Bourdais encarna ese sistema de los objetos con el tono de un chiste desgastado. Seguramente, estos conocidos artistas franceses han disfrutado de lo lindo con estas formas de juego y asociación. En la nota de prensa las definen como «el rebote, la pregunta, la concatenación». La verdad sea dicha, en mi caso, apenas llegó a 'rebotarme' con las obviedades que han perpetrado. Por más que intente recuperar genealógicamente aquel paraguas que se encontraba azarosamente con una máquina de coser sobre una mesa de disección, no consigo otra cosa que congelarme estéticamente frente al sofá de labios daliniano que Lavier ha colocado encima de un refrigerador. Tampoco incita a soñar la cama de Mies en versión marmórea que ofrece Mercier. Cosas a la vez demasiado duras y 'blanditas'. Duchamp, irónico y hasta flemático, parecía preocupado por la extraña herencia que dejaba. En una ocasión advirtió que había arrojado los 'ready-made' como la pregunta de si era posible hacer cosas que no fueran obras de arte. La respuesta que recibió fue la más ridícula pedestalización. Lavier pretende con sus perogrullescas obras realizar 'demostraciones' que cuestionen el status quo, mientras que Mercier –que recibió en 2003 el Premio Marcel Duchamp – trata de reflexionar sobre el concepto de Modernismo. Lamento apostillar a tan imponentes propósitos que no consiguen más que encarnar el epigonismo inercial de esa enfermedad viralizada que conocemos como 'duchampitis'. La estetización del 'Nouveau realisme' de Lavier y el citacionismo del diseño moderno de Mercier, ambos con intenciones humorísticas, me suena ya más desfasado que los chistes de Arévalo. Este par de artistas con mucho reconocimiento 'museal' y bienalizador no pueden colocarnos la cantinela de que están «cuestionando» las jerarquías de valor y el significado de los objetos. Una mínima resistencia frente al arte idiotizante hace que no quiera comulgar con ruedas de molino o, en otros términos, jugar en clave regresiva cuando la cosa está de pena.
