ditt fel
Det finns saker du säger för att se bra ut. Om jag är på gymmet och de ringer mig på telefonen så plockar jag alltid upp den, så jag kan svara "Wow, förlåt, du fick mig att träna, jag ringer dig om lite" och på så sätt framstå som en sportig kille, som oavsett när du ringer så hittar du hantlar upp, hantlar ner. Jag tycker också om att säga att jag går mycket på Pradomuseet.
Att gå, jag går, för jag älskar det, men jag erkänner att när jag går genom dess korridorer, gör jag det sällan inom ämnet. Istället för att koppla av, omtumlad av skönheten i en duk, är det vanligaste att jag roar mig med att tänka på hur bra eller dåligt författaren gjorde det när han målade den. Jag inbillar mig att det beror på att jag är egen företagare.
Du satte mig framför 'Las Meninas' och ja, målningen är bra, men jag kan inte sluta rita i mitt sinne det nöjda ansikte som Velázquez var tvungen att göra när han fick mejlet från kungafamiljen som beställde alla dessa porträtt. År av säkrad inkomst, allt distansarbete, förmodligen utan att behöva betala moms: paradiset. Jag får hela tiden höra att "allt är politik", det vill säga bakom varje liten gest finns det en ideologisk ståndpunkt, hur omärklig den än kan verka.
De som använder den här frasen försvarar att kaffet vi dricker, serien vi tittar på på natten eller fotbollslaget vi stödjer späder på vilka vi är. Jag är inte så tydlig med det. Ja, våra handlingar definierar oss, men nej, jag tänker inte på ett så självklart sätt.
Därav ironin med vilken jag inledde den här kolumnen: de flesta saker jag gör, som vi gör, får nya innebörder när de observeras noggrant. Att konsumera något betyder inte alltid att stödja, än mindre förståelse. Och tendensen att skylla på betraktaren eller påpeka när deras vanor inte behagar oss leder till en kvävande värld där vi, ja, vi redan är nedsänkta.
Vi visar alla en viss känsla av samhörighet med fiktioner som vi upptäckte som barn, och jag, liksom många andra i min generation, utövar den där ohälsosamma ägodelen med "Sagan om ringen". Även om jag inte är en av dem som påtvingar dess visning (filmer, som trollkarlar, kommer när de måste komma), och inte heller av dem som är oförmögna att påpeka sina brister (inga problem att säga att kvinnliga karaktärer kan ha mer vikt), stör det mig att dess budskap tolkas för mycket. Och nu finns det tydligen ultrakonservativa grupper som har börjat tillägna sig detta arbete av Tolkien för att kräva en återgång till landsbygden, vilket har väckt vänsterkommentatorer, som ser spår av fascism i Aragorns äventyr.
Titta, jag är en professionell filmtittare, och sedan jag skrev min första recension för åtta år sedan har jag inte stött på någon propaganda som är så subtil och så sibyllinsk att den är kapabel att hjärntvätta någon som har ett minimum av kritisk anda och avslutad gymnasieutbildning. Och om det tyvärr finns människor som tar de mest ålderdomliga inslagen i en roman skriven för mer än ett halvt sekel sedan och gör dem till en del av sin identitet, vilken skam vi andra har. Varför kommer det att vara mer giltigt än det otaliga antalet läsare som i samma text har sett ett försvar av ekologi, av vänskap, en röntgenbild av vad värde är och framför allt en jävligt underhållande historia.
Denna infantilisering av betraktaren är förbannad. Och jag har en känsla av att det bara utövas av vänstern. Konservatismen censurerar förstås en hel del, men den förstärker inte vad den njuter av.
De berövar sig inte något de tycker är roligt, det finns inte en högerfamilj i Spanien som funderar på att slänga "Gladiator"-dvd:n i papperskorgen ifall barnen, när de ser den, förstår att det är bra att börja dela ut svärd. Samtidigt lever progressivismen försvagad inför sina hobbyer och vägrar att se det här programmet eller läsa den boken på grund av vad den förment säger om dem. Och vad värre är: att vägra trots att de kanske känner för det.
Således glömmer en hel grupp människor, överväldigade av att göra det bra, alla andra giltiga skäl för att konsumera något, från den eskapism som 'Temptation Island' representerar till hur bra du fungerar medan du lyssnar på ett Slayer-album. Komikern Ignatius Farray försvarade i en av sina första monologer att det stora problemet med publikmätning är att anta att jag tittar på något för att jag gillar det. Vi måste acceptera, trots att vi lever i tider av förvärrat prat, att vi inte kan förklara allt eller kontrollera allt, och att summan av flera nonsens inte skapar en allvarlig fråga.
Folk beter sig så bara för att de ser saker bara för att de säger "jag älskar dig", men de tänker "jag hatar dig." Det finns de som föds, lever och dör utan att tänka eller tro på något av sina steg. Om jag inte har övertygat dig, tänk på det. Vad säger det om dig att du läser den här krönikan?
Ingenting man, vad ska du säga. Ge er själva tanken att ni är mycket mer än tidningen ni läser. Mest troligt inte, men var generös.
Behandla er som ett hav av mysterier, som ett hav av okända, låt ingenting definiera er. Förutom kanske det där nonsenset om omröstningen.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
7 maj 2026, 08:43
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Culpa tuya
Beskrivning
Hay cosas que dices para quedar bien. Si estoy en el gimnasio y me llaman por teléfono, lo cojo siempre, para poder responder «Vaya, perdona, me pillas entrenando, te llamo en un rato» y así parecer un tipo deportista, al que, no importa cuando llames, lo vas a encontrar mancuerna arriba, mancuerna abajo. También disfruto soltando que voy mucho al Museo del Prado . Que ir, voy, porque me encanta, pero admito que, al pasear por sus pasillos, rara vez lo hago dentro del asunto. En vez de desconectar, obnubilado ante la belleza de un lienzo, lo más habitual es que me entretenga pensando en lo bien o lo mal que le iba al autor al pintarlo. Imagino que es porque soy autónomo. A mí me pones frente a ‘Las Meninas’ y sí, el cuadro está bien, pero no puedo dejar de dibujar en mi mente la cara de satisfacción que tuvo que poner Velázquez al recibir el mail de la familia real encargándole todos esos retratos. Años de ingresos asegurados , todo teletrabajo, probablemente sin tener que pagar IVA: el paraíso. No dejo de oír eso de que «todo es política» , es decir, que detrás de cualquier pequeño gesto hay un posicionamiento ideológico, no importa lo imperceptible que parezca. Defienden los que esgrimen esta frase que del café que bebemos, de la serie que nos ponemos por las noches o del equipo de fútbol al que apoyamos se diluye quiénes somos. Yo no lo tengo tan claro. Sí, nuestros actos nos definen, pero no, no creo que de una manera tan evidente. De ahí la ironía con la que comenzaba esta columna: la mayoría de las cosas que hago, que hacemos, cobran nuevos significados al ser observadas de cerca. Consumir algo no siempre supone apoyar, ni mucho menos entender. Y la tendencia de responsabilizar al espectador o señalarle cuando sus hábitos no nos agradan conduce a un mundo asfixiante en el que, vaya, ya estamos metidos de lleno. Todos mostramos cierto sentimiento de pertenencia con ficciones que descubrimos de chavales, y yo, como muchos otros de mi generación, ejerzo esa posesión malsana con ‘El señor de los anillos’ . Pese a que no soy de los que impone su visionado (las películas, como los magos, llegan cuando tienen que llegar), ni de los que son incapaces de señalar sus fallos (ningún problema en decir que los personajes femeninos podrían tener más peso), sí me molesta que se interprete de más su mensaje. Y ahora, al parecer, hay grupos ultra conservadores que han empezado a apropiarse de esta obra de Tolkien para reivindicar una vuelta al campo, lo que ha despertado a comentaristas de izquierdas, que ven restos de fascismo en las aventuras de Aragorn. Miren, yo me dedico profesionalmente a ver películas, y desde que escribí mi primera crítica hace ocho años no me he encontrado ninguna propaganda tan sutil y tan sibilina que sea capaz de lavarle el cerebro a alguien que cuente con un mínimo de espíritu crítico y la educación secundaria completada. Y si por desgracia existen personas que cogen los elementos más arcaicos de una novela escrita hace más de medio siglo y los convierten en parte de su identidad, qué repajolera culpa tenemos el resto. Por qué va a ser eso más válido que la innumerable cantidad de lectores que han visto, en el mismo texto, una defensa de la ecología , de la amistad, una radiografía de lo que es el valor y, por encima de todo, un relato entretenido que te cagas. Esta infantilización del espectador es desesperante. Y tengo la sensación de que únicamente la ejerce la izquierda. El conservadurismo censura, claro, y mucho, pero no dinamita aquello que disfruta. Ellos no se privan de nada que consideran divertido, no hay una familia de derechas en España pensando en tirar el DVD de ‘Gladiator’ a la basura por si los niños, al verla, entienden que es bueno comenzar a repartir mandobles. Entre tanto, el progresismo vive castrado ante sus aficiones, rehusando ver este programa o leer aquel libro por lo que supuestamente dice de ellos. Y lo que es peor: negándose a pesar de que les pueda apetecer. Así, todo un grupo de gente agobiadísima por estar haciéndolo bien, se olvida de todas las otras razones válidas para consumir algo, desde el escapismo que representa ‘La isla de las tentaciones’ hasta lo bien que se trabaja mientras escuchas un disco de Slayer. El cómico Ignatius Farray defendía en uno de sus primeros monólogos que el gran problema de la medición de audiencias es asumir que estoy viendo algo porque me gusta . Hay que aceptar, pese a que vivamos tiempos de tertulianismo exacerbado, que no podemos explicar todo ni controlar todo, y que la suma de varias chorradas no crea un tema serio. La gente se comporta así porque sí, ve cosas porque sí, dice «Te quiero», pero piensa «te odio». Los hay que nacen, viven, se mueren sin pensar ni creer en ninguno de sus pasos. Si no les he convencido, piensen. ¿Qué dice de ustedes que estén leyendo esta columna? Nada hombre, qué va a decir. Regálense la idea de que son bastante más que el periódico que leen. Que lo más probable es que no, pero sean generosos. Trátense como un mar de misterios, como un océano de incógnitas, no dejen que nada les defina. Excepto, quizás, la tontería esa del voto.
