Werther: Anduaga ber om passage

Opera är det stora scenspektaklet par excellence, utan tvekan. Allt passar in i en lyrisk miljö: teater, musik, litteratur, arkitektur... Det är därför som opera så ofta överväldigar oss och vi går vilse i färgglada detaljer, om vi lämnar baserna åt sidan.

Specifikt: att vi med så mycket information ibland glömmer att det först och främst är en musikalisk manifestation, där en orkester, en kör och solosångare förbereder sig för att föra ut känslan av ett partitur till allmänheten efter decennier av intensiva professionella förberedelser. Därför, oavsett scenriktning, kostymer, ljussättning, scenografi, regi av skådespelare, smink, regi och en lång rad andra uppgifter, om den musikaliska regin misslyckas är det mycket svårt för showen att lyckas. Det var det stora problemet med premiären av 'Werther' i måndags på Lyceum, där Henrik Nánásis regi var långt ifrån vad man kunde förvänta sig av en artist med sitt CV.

Från första takten samsades ett dovt och platt ljud, även om det ibland – vilken paradox så svår att uppnå! – spänstiga och täckande röster, genom nästan hela föreställningen med en total frånkoppling mellan vad som spelades i orkestergraven och vad som hände på scenen. På scenen verkade sångarna kämpa för att gissa de flesta av sina bidrag, särskilt i de komplicerade ensemblenumren. Speciellt vackert var det att se hur veteranen Stefano Palatchi i öppningsscenen bestämde sig för att ta ledningen för ett ögonblick och kasta en välsignad cape på Cor Vivaldis underbara barn, som inte längre visste vem de skulle vända sig till för att få rätt tempo, med tanke på den musikaliska ledarens de facto frånvaro.

Med dessa flätade korgar var det rent av komplicerat att fokusera på allt annat. Men kvällens mest efterlängtade var debuten av Xabier Anduaga som Werther. I en intervju med den här tidningen erkände den unga baskiske tenoren en viss svindel under trycket att ta sig an en så mytisk roll, och bara trettio år gammal.

Anduaga valde en rejäl dos försiktighet, genom att dosera sig själv i de första akterna, för att nå slutet av en opera där hans karaktär begår självmord och måste utstå en mycket lång smärta när han sjunger medan han ligger på scenen. Trots det lyste hans röst när den fick lysa och väckte uppriktiga applåder i 'Pourquoi me reveiller'. Sångaren har redan under veckorna fram till premiären visat en tydlig vilja att markera en viss vändpunkt i karriären.

Han har varit aktivt involverad i repetitioner för att inte bara arbeta med den musikaliska delen utan även med skådespelardelen, en av de svaga punkter som har påpekats upprepade gånger under de första åren av hans karriär. Det finns fortfarande arbete att göra, men om en sak är klar är det att Anduaga, också i denna mening, har slagit in på en väg som inte har någon återvändo. När det gäller hennes sångprestationer finns grunderna där: vacker röst, bra ton, bra väg hon tagit hittills.

Låt oss dock komma ihåg att han bara är trettio år och att vi jämför honom med en Kraus, en Carreras, en Pavarotti. Som Victoria de los Ángeles brukade säga: det här är konst, inte en hästkapplöpning. Det finns ingen anledning att jämföra, än mindre välj några för att kassera de andra.

Låt oss hålla oss lugna lite längre och ge honom tid. Nu, om något var tydligt i funktionen, så är det att bortsett från tid ber Anduaga om passage. Han ber att få äta scenarier, och han ber om att få testas.

Något verkar säga att han vet att han inte kommer att växa lika mycket med varma trasor och klappar på axeln som med verkliga möjligheter, utmaningar. Och att ge honom en musikalisk ledare som spelar en roll som Nánási, en regi lika intetsägande som Loys och en skådespelare som förutom Kristina Staneks Charlotte och Sofia Esparzas Sophie hade lite förpackning, gör honom ingen tjänst. Det allmänna resultatet blev alltså en omärklig prestation, en brist på känslor bortom de fasor som den tidigare nämnda musikaliska riktningen orsakade.

Loy har redan vant oss vid sin statism, som inte är värt att nämna så mycket mer, och hans oberäkneliga regi av skådespelare. Stanek ritade en vacker Charlotte välsjungen, väl reciterad, men med liten koppling till sin älskade Werther. Sofía Esparzas Sophie, å andra sidan, lyste med sitt eget ljus.

Vacker röst, smak, diktion, skådespeleri. Utan tvekan kvällens bästa, speciellt i duetterna med Stanek. Resten av skådespelarna led av den musikaliska riktningen och försvarade varje roll så gott de kunde.

Svårast var möjligen barytonen David Oller, som inte tycktes finna sin plats i den framstående och krävande rollen som Albert, Charlottes fästman. På slutet en mycket lång ovation, löjligt framtvingad av teatern själv, som tydligen insisterade på att få hela skådespelaren att komma ut för att hälsa om och om igen, trots att hälften av publiken på teatern redan var på tunnelbaneperrongen och gick hem.