Victoria Civera: intimt boende begär
Begreppet hem, upplevt och uppfattat mer som ett känslomässigt, intimt territorium och behållare av minnen än som en fysisk verklighet, rör sig med mer och mer närvaro och framträdande inom en stor del av det samtida skapandet. Detta är också till stor del fallet med utställningen av Victoria Civera (Sagunto, Valencia, 1955), en konstnär som inte behöver mycket introduktion. Hon är en av den spanska konstens mest representativa gestalter under de senaste decennierna, med en gedigen och mycket personlig karriär som återspeglas i många nationella och internationella utställningar, och belönades 2017 med National Prize for Plastic Arts.
Hennes konstnärliga blick får näring av en mängd olika uttrycksfulla medier, bland annat måleri, skulptur, teckningar, foton, objekt och installationer, direkt kopplade till polysemin i de material hon använder, med vilket hon bildar ett inte mindre omfattande tematiskt register som inkluderar frågor som minne, identitet, introspektion, mänskliga relationer, begär och kropp, som alltid är insvept i ett feminiskt universum, som alltid är insvept i hennes eget universum. enbart representation utan snarare som en autentisk upplevelse. "Shelter, stimulus and desire", hans nya utställning i Madrid, på Prats Nogueras Blanchard, samlar en uppsättning mestadels nya verk, som erbjuder den mångfald av media som är så karakteristisk för hans produktion. Titeln i sig ger oss redan några ledtrådar om dess avsikter genom att behandla teman som det intima i relation till känslan av tillflykt, den kreativa impulsen som stimulans och begär – nyanserat och subtilt – som ett unikt psykologiskt och kroppsligt bränsle. Jag uppfattar i dessa verk något välkomnande, mycket intimt, möjligen relaterat till skalan, till materialens bedrägliga bräcklighet, till en viss formell ekonomi som inbjuder till långsam kontemplation, och som samtidigt framkallar en sorts beslöjad rastlöshet.
För allt detta finns inget uttryckligt drama, även om det finns en latent spänning, ett begär som inte framstår som en drivkraft utan som en tvetydig och fragmentarisk kraft. Hon fortsätter också att utforska det där feminina och känslomässiga universum som utgör ett av kännetecknen för hennes verk, och som på ett visst sätt fungerar som en affektiv och målmedveten karta. Bland de bildverk han presenterar utmärker sig tre storformatsverk från 2026, 'Privado (Imaginario)', 'Genso (illusion)' och 'En el Camino de Saja', där han kombinerar akryl och olja med filt och tyg, och introducerar figurativa och andra abstrakta element.
Bland de mindre målningarna var jag särskilt intresserad av 'Huida' (2025), av märklig skönhet. Verken som utgör serien 'Refugio' är placerade i ett hybridutrymme mellan det skulpturala och objektet. Med de material som används – bland annat sandsten, fibrer, filt, bomull, kol, trä, metall, läder och glas – bygger han organiska, mycket taktila former som undviker all entydigt optisk läsning, och som samtidigt provocerar attraktion, lust och en viss perceptuell rastlöshet.
Det är kort och gott ett utställningsprojekt som berör hans personliga skapande värld, och som föreslår en berättelse som inte är sluten utan tvärtom öppnar för olika tolkningsperspektiv.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
7 maj 2026, 08:42
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Victoria Civera: habitar íntimamente el deseo
Beskrivning
El concepto de casa, sentida y entendida más como un territorio emocional, íntimo y contenedor de memorias que como una realidad física, transita cada vez con más presencia y protagonismo dentro de una gran parte de la creación contemporánea. Este es también en buena medida el caso de la exposición de Victoria Civera (Sagunto, Valencia, 1955), artista que no necesita demasiada presentación. Es una de las figuras más representativas del arte español de las últimas décadas, con una trayectoria sólida y muy personal plasmada en numerosas exposiciones de ámbito nacional e internacional, y galardonada en 2017 con el Premio Nacional de Artes Plásticas. Su mirada artística se nutre de una amplia variedad de medios expresivos, entre otros, pintura, escultura, dibujos, foto, objetos e instalaciones, directamente vinculados a la polisemia de los materiales que emplea, con los que conforma un no menos amplio registro temático que incluye cuestiones como la memoria, la identidad, la introspección, las relaciones humanas, el deseo y el cuerpo, siempre envueltas en una visión propia, en la que el universo femenino ocupa un espacio central, no como mera representación sino más bien como auténtica experiencia. 'Refugio, estímulo y deseo', su nueva exposición en Madrid, en Prats Nogueras Blanchard, reúne un conjunto de piezas en su gran mayoría recientes, que ofrecen esa diversidad de medios tan característica de su producción. El mismo título nos da ya algunas pistas de sus intenciones al tratar temas como lo íntimo en relación con el sentido de refugio, el impulso creativo como estímulo, y el deseo –matizado y sutil– como un singular carburante psicológico y corporal. Percibo en estas obras un algo acogedor, muy íntimo, posiblemente relacionado con la escala, con la engañosa fragilidad de los materiales, con cierta economía formal que invita a una contemplación pausada, y que a la vez provoca una suerte de velada inquietud. Por todo ello, no hay un dramatismo explícito, aunque sí una tensión latente, un deseo que no aparece como pulsión sino como una fuerza ambigua y fragmentaria. Continúa asimismo explorando ese universo femenino y emocional que constituye una de las señas de identidad de su trabajo, y que en cierto modo funciona como un mapa afectivo y propositivo. Dentro de las piezas pictóricas que presenta destacan tres de gran formato de 2026, 'Privado (Imaginario)', 'Genso (ilusión)' y 'En el camino de Saja', en las que combina el acrílico y el óleo con el fieltro y la tela introduciendo elementos figurativos y otros de índole abstracta. Entre las pinturas de menor tamaño me ha interesado especialmente 'Huida' (2025), de una extraña belleza. Las obras que configuran la serie 'Refugio' se sitúan dentro de un espacio híbrido entre lo escultórico y lo objetual. Con los materiales empleados –piedra arenisca, fibras, fieltro, algodón, carboncillo, madera, metal, cuero y cristal, entre otros– construye unas formas orgánicas, muy táctiles, que evitan cualquier lectura unívocamente óptica, y que provocan, al mismo tiempo, atracción, deseo, y un cierto desasosiego perceptivo. Se trata, en definitiva, de un proyecto expositivo que incide en su personal mundo creativo, y que nos propone un relato que no está cerrado sino que por el contrario se abre a distintas miradas de interpretación.
